in Denver

Har skola, min andra lektion imorgon bitti så bestämde mig för att stanna hemma ikväll fast det är fredag. Lilltjejen hade en tjejkompis över för en ”sleepover” och jag såg faktiskt fram emot att vara lite närvarande som en ”storasyster” nu när min och hennes kontakt har blivit så mycket bättre..

Har inte tagit upp det här innan eftersom jag inte ville hänga ut henne på en offentlig blogg men nu när det börjat bli bättre så känns det helt ok.. haha men om ni vill höra hela storyn från början så får ni nog göra er beredda på att detta kommer bli ett långt inlägg.. :p

Iaf... min och tjejens kontakt var faktiskt mindre bra i början. Innan jag kom hit så trodde jag att vi skulle få bäst kontakt av de totalt två barnen, att jag skulle bli lite mer som en storasyster, hon skulle se upp till mig, vi skulle snacka skit, jag skulle hjälpa henne sätta upp håret, fixa naglarna och bla, bla sånt som storasystrar lär sina lillasystrar.. (undantag av vad min extrema/galna syster lärde mig :p) jag hade iaf massa tankar och så trodde jag att den 4,5 åriga pojken skulle bli svårare att få styr på men så blev det ju inte riktigt..

Deras mamma har alltid varit runt dem hela tiden, typiskt amerikansk hemmafru som inte har arbetat utan plockade upp dem själv från skolan varje dag och umgicks med de tills de gick till sängs.. Och i den ålder 4-7 så är de ju fortfarande glada över och vill att deras mamma (och pappa för den delan) gärna ska vara med på allt och titta på de hela tiden. Somliga sjuåringar kan ju inte ens sova borta hos en kompis en natt utan sina föräldrar..

Så det som hände var att när jag kom in i barnen liv så blev ju inte jag den där ”tuffa extrakompisen” som jag hade fantiserat om utan jag blev orsaken/anledningen till att mamma inte kan umgås med de lika mycket som innan.. och denna dumma au-pair, som det så fint heter kommer dessutom från en konstig bakgrund och pratar konstig, känner inte till deras vanor och bryter deras uppbyggda rutiner..

Den första tiden hade deras mamma inte börjat jobba en utan lilltjejen var fortfarande exalterad av att jag var där men när hon sakta men säkert började förstå konsekvenserna av min närvaro och mamman började arbeta fulltid och bli mindre närvarande så vände tjejen ilskan mot mig.. som tur är så är ju inte lillgrabben på 4,5 lika bra på huvudräkning och han tyckte bara det var roligt att jag var där ;)

Jag ansträngde mig verkligen till det yttersta och försökte vara cool, inte hänga efter henne för mycket samtidigt som jag försökte vara hjälpsam och erbjuda mig sätta upp hennes hår eller göra andra ”tjej-grejer” med henne men inget fungerade.. "du gör på fel sätt" eller "du kan inte göra det lika bra som mamma" fick jag ofta höra..

Hon började visa hård attityd mot mig, sluta svara på tilltal när jag frågade henne något eller bad henne om något, till och med på morgonen om jag bara frågade henne en så enkel artighetsfråga om hon hade sovit gott så ignorera hon mig och gav inget svar tillbaka..

Jag pratade mycket med föräldrarna och de försökte hjälpa till. Om de såg henne visa dålig attityd mot mig så ”bestraffa” de henne genom att ta bort hennes favoritleksak för en dag eller vecka.. Men det hjälper ju knappast heller och för min del tror jag bara det skulle bli värre om jag gav henne ”bestraffning”, för mycket tjat eller tillsägningar..

Situationen blev också jobbigare en nödvändigt för min del eftersom jag inte förstod orsaken till hennes ilska mot mig. Hade jag förstått det tidigare så hade jag kunde prata med henne och gjort saker annorlunda men nu trodde jag bara felet låg hos mig. Visste att jag inte gjorde något direkt fel men trodde bara hon genuint inte gillade mig..

Lillgrabben har där emot varit hur gullig och mysig som helst. Lite passiv och trotsig i början men vilket fort utvecklade sig till en väldigt tillgiven, gosig och framförallt rolig kille som alltid vill ha med mig på allt. Jag var tacksam att jag var uppskattad av iaf en unge men ett problem som uppstod av detta var att, eftersom han slutar tidigare från skolan än henne somliga dagar så får vi chans att umgås mera och hitta på roliga saker tillsammans vilket gjorde/gör syrran ännu mer bitter och svartsjuk när han skryter om hur roligt vi har haft utan henne..

Så när vi var tillsammans alla tre så försökte jag dölja lite den bra kontakten jag och hennes brorsa hade för att hon inte skulle tro att jag gillade honom eller favoritviserar honom mer.. (vilket hon nämde ibland) och jag var rädd för att jag skulle följa hennes dåliga mönster och börja ignorera henne tillbaka när hon ignorerar mig för det är ju också lätt hänt men hade ju definitivt aldrig löst situationen.. Jag försökte istället att vara extra trevlig mot henne utan att särbehandla, fortsätta vara glad och inbjudande även om jag i vissa stunder inombords kunde bli så #%/** irriterad och trött på henne när hon var så otrevlig och otacksam..

Men tillslut har vinden börjat vända.. Har nog mest tiden att tacka men också att jag inte gav upp henne.. För det har blivit lite bättre och bättre för varje dag, ibland två steg fram men ett tillbaka. Hon är oftast gullig efter att man har ”värmt upp” henne och umgåtts lite med henne men mitt mål är ju att hon ska för mesta dels vara glad och trevlig.. inte som innan när hon var grinig och sur varje gång jag hämtade upp henne från skolan för det ska ju inte behöva kräva mig en extra ansträngning varje dag för att få henne på gott humör..

Nu var det ju bara tre dagar sedan så ska inte ta ut segern i förskott men såg verkligen under valentine's day och nu de dagarna efter en total förändring. Kändes som någon ilska inne i henne försvann under alla hjärtans dag och jag tror det beror på att hon verkligen då insåg att jag inte är så dum endå och hon såg min ansträngning jag la ner för att hjälpa henne att överraska de två hon älskar mest i världen, hennes föräldrar.

Jag gav henne eget ansvar att skriva köplistan och jag inhandlade exakt allt hon bett mig om vilket för er kanske låter larvig men för henne och oss tror jag det också handlade om relationsbyggnad och tillit.. Hon har iaf varit jätte glad sedan den dagen och har inte visat några sura miner när jag har plockat upp henne från skolan utan istället varit jätte glad och ivrig över att berädda vad hon gjort..

Och ikväll ville hon till och med att jag skulle vara med och leka med hennes vän.. (annars brukar hon skämmas över mig inför hennes "tuffa" polare och be mig att hålla mig borta!!) Jag hjälpte de att bygga en koja och det känns som om hon äntligen har förstått att jag faktisk kan vara lite till nytta också..  Jag erbjöd mig att måla hennes och hennes kompis naglar vilket gjorde de jätte exalterade, det var i och försägs innan jag visste att de ville ha alla 40 naglarna i olika färger med självklart ett extra lager glitter på toppen.. men det ska sägas att jag gjorde det med överförtjusning för det var första gången jag kände att hon verkligen kände sig stolt över mig.. och enligt mig själv så ska hon fan vara glad att hon har en sådan engagerad au-pair som till och med servar henne på sin egna fritid en fredagskväll!!

Ser iaf fram emot ett bättre år nu tilsammans :) ..och även om det blir ett steg bak igen så gör det inte så mycket nu när jag vet orsaken till hennes betende. Och lite utmaningar i vardagen förnöjer väl bara livet :)